My Favorite Movies

An instant classic. Remarkable achievement from Sean Penn.

Ett sant mästerverk som känns långt in i ryggmärgen. Sean Penn visar sig behärska filmmakeri-konsten lika väl som han behärskar skådespelarkonsten. En auteur i ordets rätta bemärkelse. Viggo Mortensen och David Morse är enastående i ledarrollerna. Ett becksvart lågmält relationsdrama som dock sjuder av humanitet och framförallt berättarglädje.
Fotot är hisnande vackert med blekta färgtoner och bildspråket oerhört poetiskt och stillsamt.
Musiken som till största delen består av en melankolisk akustisk gitarr gör också sitt till. Men filmens höjdpunkt är nog ändå när kameran skildrar alla huvudpersonerna till tonerna av Jefferson Airplanes "Coming back to me". Ett mkt starkt ögonblick. En av 90-talets bästa filmer, alla kategorier. En film man ALDRIG glömmer, den sitter i långt efter första upplevelsen. Filmen är också en hyllning till Penns förebilder Hal Ashby och John Cassavetes. 2 av den amerikanska subjektivismens gudfäder och Penn har verkligen träffat rätt i stämning och karaktärsteckning med "Indian Runner".

En given favorit i DVD-samlingen.

En tidlös klassiker! Pendlar mellan att vara hejdlöst rolig och starkt känslomässigt rörande.
Suveränt väloljad dialog och utmärkt personkemi mellan Lemmon och MacLaine gör detta till en oförglömlig och omissbar "anti-romantisk" film av stora mått.
Billy Wilders bästa

En av mina absoluta favoritfilmer. Terrence Malick är en av de mest begåvade regissörerna som någonsin satt sig i en registol. Hans poetiska och formidabelt vackra bildberättande och hans obeskrivliga känsla att använda tystnad skapar en magi som är sällsynt på film i nutid.
Den bästa anti-krigsfilmen som gjorts men även en djuplodande studie i människans natur och den existensiella skiljelinjen mellan gott och ont, sundhet och galenskap och framförallt maktbehov kontra förtryck.
Blanda ihop detta med bländande foto av John Toll och inspirerande musik av Hans Zimmer och ni har en av filmhistoriens mest sevärda klassiker.

En häftig blandning av genrer som följer några udda karaktärer i ett fantasifyllt och semi-fiktivt Montmartre med den charmiga, poetiska, påhittiga, roliga, mystiska och spännande Amelie i spetsen. En komplett film som belyser många områden. En feel-good film med drag av svart humor men också ett stort hjärta fullt av livslust och med spår av ironi och melankoli. Tillsammans med "Memento" var det här år 2001s mest minnesvärda filmverk. En blivande klassiker.
En hyllning till livet, kärleken och att ta vara på det lilla som mkt väl kan leda till en större helhet. Otroligt stämningsfylld!

En fantastisk gangsterkrönika. Många klagar på det "utdragna" berättartempot, vilket är helt fel, då Leone alltid byggt upp sitt bildpoetiska filmspråk med sinne för stämningar och reflektioner. Ofta handlar Leones verk om memorabilia över svunna tider, svek, missade chanser och ånger. Subtilt framfört med små, nästan stumma medel, ackompanjerat av Ennio Morricones svårslagna score. Skådespelarna med DeNiro och James Woods i spetsen är alla på toppen av sina förmågor. Inledningsscenen är enormt imponerande, men det är ändå avslutningen som är allra mest oförglömlig. Utan att avslöja något nämnvärt kan man bara konstatera att det som under hela 3 timmar varit en mångbottnad karaktärsstudie av komplex natur under sista trekvarten fördjupas ytterligare och placerar Leones verk bland de bästa filmerna någonsin. Visst finns det svagheter, vilket inte är så konstigt då filmen snuddar vid en 4 timmar lång speltid. Oslagbar i sin genre...

WOW! När jag skrev mitt omdöme till Once upon a time in America avslutade jag med att det enda som fattas för att göra Sergio Leone samlingen komplett är hans enastående och våldsamt vackra västernkrönika Once upon a time in the West (Harmonica, En hämnare på svenska) Sen jag såg filmen för första gången för snart 3 år sedan, så har jag vecka efter vecka gått in på diverse DVD hemsidor för att invänta en bekräftelse på en preliminär release. Och nu är den här....
15 oktober är en helig dag för varje filmälskare. Leones westernepos är unik, storslagen, välspelad och stämningsfull som få filmer, med undantag av Once upon a time in America möjligtvis.
Fotot, klippningen och musiken bildar en svårforcerad symbios och den sparsamma dialogen låter bilderna (framförallt de ökända närbilderna) stå för de starkaste känsloexplosierna. Leones filmer är alltid fyllda av mystik, besvikelse, svek och människans ständiga oförutsägbarhet. Henry Fonda gör sitt livs roll som den otroligt ondskefulla skurken (dock ingen stereotyp), Charles Bronson passar perfekt som hämnaren med det sargade och melankolsika ansiktet. Jason Robards briljerar som tänkaren och den mest identifierbare och fantastiskt vackra Claudia Cardinale är så het att filmen riskerar att fatta eld.
Och då har jag ännu inte nämnt Ennio Morricones oslagbara filmmusik.
Här finns mängder av oförglömliga ögonblick och att världen nu får njuta av denna pärla på en fyllig collector´s edition utgåva är en fröjd och kulturgärning som heter duga. Ett Måste.

Ett mästerverk rakt igenom. Under 3 timmar får vi följa en bankrånarliga och deras polisförföljare i såväl vardagliga eskapader som i arbete.
Robert DeNiro och Al Pacino leder filmvärldens kanske mest stjärnfyllda rollista och förvånansvärt nog så gör alla strålande insatser ända in i minsta biroll. Regin är suverän, fotot är magnifikt och färgglatt av min favorit DP, Dante Spinotti och musiken stämningsfylld av den norska gitarrgurun Terje Rypdal.
Filmen klockar in strax under 3 timmars strecket men det finns inte ett klipp eller en bildruta som känns överflödig.
För den som ännu ej sett "Heat" vill jag bara säga att Ni har en fantastisk stund framför er. "Heat" är en av vår tids moderna klassiker och definitivt den bästa Heistfilmen jag någonsin upplevt på stor duk OCH i hemmabio.

Billy Wilders bästa film, jämte Ungkarlslyan, från året därpå. Vilka också är Jack Lemmons mest minnesvärda stunder, vilket inte säger lite, med tanke på hans fantastiska meritlista. Wilder-Lemmon var ett suveränt team, mycket tack vare Wilders osvikliga och oöverträffade förmåga att skriva dialog och Lemmons lika imponerande förmåga i att leverera replikerna. Båda hade en klockren timing som inte många kommer i närheten av, bortsett från storheter som Chaplin, Sellers och i vissa fall, även Jim Carrey. Jag har alltid tyckt att Tony Curtis varit en riktig struntskådis men i denna film är han nästan lika bra som Lemmon, vilket betyder världsklass. För att inte tala om Marilyn Monroe, som aldrig var lika charmig och träffsäker som i Some Like It Hot. En tidlös fullpoängare, hysteriskt rolig med flera oförglömliga ögonblick. Jag skulle kunna babbla hur länge som helst om Some Like It Hot, men väljer att avsluta och råder er att se den så fort som möjligt. Ni lär knappast bli besvikna.

En av 70-talets allra mest minnesvärda filmer. Berättelsen om Frank Serpico som genom sitt mod, sin egensinniga och färgstarka karaktär stred mot en korrumperad poliskår i New York är både fängslande, spännande, underhållande (en stor portion humor) och framförallt tänkvärd och minnesvärd. Pacino ( i snarlikt Springsteen skägg) är i sitt esse och tillsammans med filmer som "Gudfadern 1 & 2, Scarecrow, Dog Day Afternoon och ...and justice for all" tillhör denna det bästa han gjort i sin otroligt starka karriär som skådespelare. Oxå regissören Sidney Lumet tillhör en av de mest betydelsefulla filmarna under 70-talets glansperiod och i mitt tycke är han något bortglömd bland elefanterna ifrån denna epok.
Hans handlag med såväl skådespelare som sitt realistiska filmspråk är mästerligt och hans like bland dagens unga amerikanska filmare är svårfunnen. Det finns några dock men inte många. Att denna film nu finns tillgänglig på DVD är bara att gratulera för oss filmälskare. Man kan fråga sig varför Paramount dröjde så länge med att släppa den, men den som väntar på något gott...

Om att bli gammal...
Fantastiskt varm och mänsklig historia med Jack Nicholson i en av sina absolut bästa roller hittills. Roligt, tragiskt, hjärtskärande, humant och tankeväckande om vartannat i en existentialistisk roadmovie om livsval och reflektion. En av årets höjdare och regissören Alexander Payne är helt klart en av den moderna amerikanska filmens mest intressanta regissörer just nu. En sällsynt engagerande roadmovie som säkerligen i slutet av året kommer att lägga sig högt på årets topp tio lista.

Finns inte så mkt att tillägga om denna film, annat än att den är en av filmhistoriens absolut största milstolpar. Milos Formans regi är mästerlig och skådespelareliten är den mest sammansvetsade jag någonsin sett.
Samtliga karaktärer är oförglömliga men framförallt Jack Nicholsons McMurphy är en karaktär som etsar sig fast i minnet för alltid. Går inte att nämna någon enskild scen utan hela filmen är rakt igenom ett mästerverk på alla plan. Gripande, oroande, samhällskritisk, djupt humanistisk, vacker och slutligen grymt underhållande och rolig.

En romantisk komediklassiker i samma anda som Billy Wilders The Apartment. Rolig, rörande och genuint äkta i sin karaktärs-teckning och tidlösa dialog.
Enda nackdelen är att den känns lite väl kort med sina 85 minuter i speltid. Ernest Borgnine är helt fantastisk i titelrollen.
Filmen är en sann betraktelse över singellivets våndor och en rak motsats till de överproducerade slentrianprodukterna som fyller Hollywoodmarknaden idag.

Fantastiskt vacker film av en av amerikas mest visuellt kompetenta filmberättare Martin Scorsese. Han är mest känd för sina våldsamma och vackert utförda gangster-krönikor som ofta har Robert DeNiro som dragplåster och förgrundsfigur. I Oskuldens tid ger sig Scorsese oväntat på kostymfilms-genren och därmed överklassens förtryckta känslor och kompilcerade snobberi.
Här finns inte en enda våldsscen däremot är filmen en sinnlig våldtäkt med sin förbjudna passion som huvudintrig. Filmen påminner en hel del om James Ivorys fantastiska mästerverk Återstoden av dagen, även om den inte riktigt kommer upp på samma piedestal. Men det är inte långt ifrån.....Daniel Day-Lewis och Michelle Pfeiffer är perfekt rollbesatta som de trånande turturduvorna som aldrig får komma loss. Jag måste erkänna att jag är oerhört svag för den här typen av kärlekshistorier där kärleken förblir oförlöst pga uppfostran, seder och det sociala samhällets brutala förhindrande kraft. Dessutom är filmen sanslöst vackert fotad och klippt och de olika årstidernas färger fungerar utmärkt som kontrast till den själsliga kvävning som drabbar huvudkaraktärerna gång på gång.
I mitt tycke en av Scorseses absolut bästa filmer och denna pärla finns dessutom i dubbelpack tillsammans med just Återstoden av Dagen till det ringa priset av 239 kr. Mkt köpvärt för den som ser fram emot några timmar av tårdrypande, olycklig kärlek till vackra bilder som manar till eftertänksamhet...

En klassisk breakoutfilm (kanske den allra bästa) som klarar tidens tand alldeles utmärkt mkt tack vare sin humanistiska syn på "fienderna" något som var ganska ovanligt bland jämlika filmer från samma epok. Här finns en hel del nagelbitarscener och man blir helt involverad i flyktplaneringen och själva flyktförsöket. Skådespelarinsatserna är lysande liksom den episka regin.
Summa sumarum är ett klassiskt krigsmatinéäventyr, oslagbar i sin genre med en enorm underhållningsfaktor och som trots sina 3 timmar nästan känns för kort!!! Man vill ha mer av det goda... Bör finnas i varje gedigen DVD samling med klass.

Alla som älskar "Amelie" (och det finns väl knappast några undantag) bör snarast leta upp regissörens första långfilm "Delicatessen".
Berättarstrukturen och filmspråket känns igen liksom hans ofattbara talang för humor och timing.
Jeunets verk är inspirerande för själen även om denna film är bra mycket mörkare, mer skruvad, galen, och dystopisk än den goda och snälla "Amelie".
Hög Prioritet!

En av de mest underskattade regissörerna från den amerikanska nya vågen under 70-talet är utan tvekan Hal Ashby. Den långhåriga hippien Ashby började (sin korta) filmkarriär som klippare åt Norman Jewison i I nattens Hetta (67). 1970 regisserade han sin första film som också blev ett smärre genombrott, nämligen den udda kärlekshistorien Harold and Maude. Under åren som följde regisserade han bl.a Det hårda straffet med Jack Nicholson, Vietnamdramat Coming Home, Woody Guthrie skildringen Bound for Glory, Välkommen mr. Chance med Peter Sellers och så denna, Shampoo. Hans filmer, förutom Coming Home och Bound for Glory, kategoriserades ofta som komedier, vilket är något felaktigt då filmerna egentligen inte går att placera i en särskild genre. Hans kännetecken var i och för sig hans träffsäkra och särpräglade humor, men inte av den slapstickartade eller sexfixerade arten vi är vana med idag. Snarare byggde hans filmer på en tragikomisk humor, fylld med svärta och alltid med en ironisk underton. Men också med en sällsynt humanism och empati för sina karaktärer. Filmerna handlade oftast om ensamma individers jakt på lycka, frihet och...kärlek. Hans favorittema var utanförskap, och den utsatte individens kamp att finna en plats i tillvaron. Realism var en viktig faktor, främst i dialog och förvecklingar. Ashby hade också ett personligt engagemang, var lite av en äkta 60-tals hippie, och filmerna är fullproppade av samhällskritik och politikerförakt. Shampoo passar in alldeles utmärkt på samtliga av ovan nämnda punkter. Som en skildrare av ett förlorat Amerika, var Ashby en av de bättre. Han var inte unik i en tid då Hollywood kombinerade konstnärliga visioner med kommers, men hans tankeväckande filmer från den epoken är definitivt några av 70-talets finaste stunder.

Fantastiskt underhållande relationskomedi med ett av filmhistoriens mest oförglömliga (och Omaka filmpar) Jack Lemmon och Walter "russinfejs" Matthau.
Manusförfattaren/ Pjäsmakaren Neil Simon har ett fantastiskt handlag med rapp, väloljad dialog och levererar lika ofta trovärdiga karaktärer som känns både realistiska, tragiska och genuint äkta. Simons näst intill hysteriska berättelse kompletteras oerhört snyggt av Lemmon och Matthau som har ett sensationellt samspel och en tajming som placerar dem bland de allra främsta komikerna. Liksom de allra största komiska genierna Chaplin och Sellers, så finns det alltid stråk av melankoli och smärta i deras utspel vilket ytterligare fördjupar känslorna. Den roligaste scenen i mitt tycke, är den dubbeldejt som huvudkaraktärerna Oscar och Felix arrangerar med två superhysteriska engelska systrar. Denna scen är hejdlöst rolig och kan ses hur många gånger som helst och ändå behålla sin humoristiska kvalité. Skådespelarna balanserar hela tiden på gränsen till rejält överspel, men som genom en slags filmisk magi befinner de sig hela tiden på rätt sida av linjen. Scenen är dessutom ett perfekt exempel på hur fullständigt olika huvudpersonerna är. Odd Couple står sig mycket väl än idag, trots sina 36 år på nacken. Historien är tidlös...

En befriande galen och underhållande krigssatir som vida överglänser Stanley Kubricks lätt överskattade "Dr. Strangelove".
Robert Altman har hittat en lysande ensemble skådespelare med Donald Sutherland, Elliott Gould och Tom Skerritt i spetsen. Alla 3 får nog betrakta insatserna i denna film som sina höjdpunkter.
Personregin är utmärkt och filmen känns så genuint äkta trots alla galenskaper som sker på duken att man ibland undrar om det inte är en dokumentär man beskådar.
Hejdlöst rolig och träffsäker i sin redovisning över militärisk auktoritet och krigs vansinne i allmänhet. Flera scener är klassiska och för samlare av amerikansk 70-tals film är denna film ett måste i DVD samlingen.

Ytterligare en Subjektivismpärla i samma stil som de legendariska Pacinofilmerna Dog Day Afternoon, Serpico, Scarecrow och The Godfather. Bitande satir över det amerikanska rättssystemets korrupthet, maktmissbruk och dubbelmoral. Djupt humanistisk, rolig, spännande, realistisk, välspelad och underhållande till 100%. Jack Warden gör en fenomenal biroll som suicidal domare. En karaktär man inte glömmer i första taget. Actors studios berömde grundare och tillika Pacinos mentor Lee Strasberg dyker oxå upp i biroll i rollistan.

Svår att placera i någon genre. Filmen har en poetisk ton, en stark känsla av realism och är tänkvärd på alla nivåer.
Lysande skådespeleri, tonsäker dialog, välregisserad med vackert foto och med en avslutning som för tankarna till det amerikanska 70-talets frihetstörstande filmstorys.
Det engelska uttrycket "The devil is in the details" kommer verkligen till sin rätt denna gång.
I detta fall är det genom det lilla som det stora skapas....
"Less is more", för att använda ytterligare ett anglo-saxiskt uttryck.

Oerhört fascinerande thriller som behandlar kommunikationsproblem, missförstånd, paranoia och samhällscynism på ett mästerligt sätt. Regin av Coppola är exemplarisk och Hackman gör här en, för honom, mycket annorlunda roll som paranoid enstöring.
Oförutsägbar och med en mycket smart samt tänkvärd upplösning.

Roman Polanski har alltid varit en intressant regissör, även när han gjort lite halvdana filmer som Ninth Gate och Döden och Flickan. Någonting som utmärker en riktigt stor regissör är förmågan att förflytta sig över genrer obehindrat. Någonting som Polanski klarat galant mellan åren. Tänker på mästerverk som rysaren Rosemary´s Baby, neo-noirklassikern Chinatown och 80-tals thrillern Frantic. Däremot har jag aldrig blivit särskilt gripen av hans filmer trots att jag funnit dem trollbindande. Till min stora förvåning dyker han plötsligt upp med sin bästa (och mest personliga) film någonsin. Pianisten är obönhörligt gripande, vacker, oerhört mänsklig, oförglömlig och livsbejakande.
Adrien Brody förtjänade verkligen sin Oscar i rollen som Wladyszlaw Spilman. Liksom Polanski själv för övrigt förtjänade en guldgubbe för regin. Definitivt den bästa filmen hittills om judeförföljelsen och en film som får Spilebergs Schindler´s List att blekna i all sin dubbelmoral. Pianisten är definitivt en av 2000-talets största filmer så här långt. Bör ses på Bio.

Märklig, annorlunda, vacker och välregisserad western signerad Robert Altman. Kännetecknas av snyggt bleknat foto av mästerfotografen Vilmos Zsigmond och för Altman typisk överlappande dialog. Passar väl in i den amerikanska subjektivismen med sin realistiska syn på den tidsepok som alltför oftast inom amerikansk film skildras med överdriven machoism och glamour. Här finner man istället karga miljöer, kalla människor, förvirring och en rejäl dos pessimism. Warren Beatty har sällan (om någonsin) varit bättre och hans samspel med vackra Julie Christie är häpnadsväckande.

Otroligt stark insats av Jack Nicholson i en av hans allra tidigaste huvudroller. Här spelar han en desillusionerad och ambitionslös oljefältsarbetare som egentligen är ett musikaliskt geni.
Passar väl in i klimatet bland övriga amerikanska 70-tals skildringar. Regissören Bob Rafelson fortsatte sedan samarbetet med Nicholson i det lysande men svårt melankoliska mästerverket King of Marvin Gardens (1972).